Jag vet inte om jag orkar förklara, men jag gör ett försök innan jag bryter ihop igen :'(

Jippan svarade ju bra på kortisonet han fick, men det varade inte länge innan han blev kraftigt försämrad igen med en massa ödem i bringan och under buken. Tog ut distriktsveterinären som ställde diagnosen Morbus Maculosus (purpura hemorrhagica, Anasarka). Han sa att han kunde bli helt återställd med rent penicillin. Så jag sprutade honom i halsmuskeln varje dag i en vecka utan resultat, han blev bara sämre och sämre och hans andning blev så dålig att det väsnades när han andades.

Hans vätskeödem fortsatte att öka och jag bara väntade på att medicinen skulle verka, men det gjorde den aldrig. Bestämde mig för att ta honom till en annan klinik, men när vi kom fram var Jippan så dålig att han fick syrebrist och höll på att ramla ihop. Han åkte in på ultraljud där det konstaterades att hans lungor var fyllda med vatten. Han hade ingen infektion/inflammation eller blödning i kroppen och veterinären hade starka misstankar om lymfom som spridit sig i lymfbanorna. Det fanns inget att göra! Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv när jag fick gå in till min allra bästa vän och ta farväl, så som jag kämpat för att få honom frisk! Men han gav upp, jag fick knappt någon kontakt med honom på kliniken, han var så dålig. Jag fick lämna honom där och ta farväl. Fy fan, jag tappade andan och höll på att svimma :'(

Han skulle fylla 13 år två dagar efter att han fått vandra vidare, han lämnade mig på tok för tidigt! Det känns som om jag ska dö, han var mitt allt! Och nu är han borta för alltid! :'( Har gjort en minnesplats för honom i hagen, under en björk, bakom en enbuske där han jämt stod för att vila. Har lagt massa blommor, rosor, stenhjärtan och tänt ljus.

Har fått sjuksriva mig från jobbet då jag varken kan äta, dricka eller sova. Jag är rädd för att somna för jag bara drömmer drömmar om min älskade Jippan. Att han är frisk, att han lever, att jag räddar honom från den där hemska dagen osv.. Sen har jag världens ångest över att jag lät det gå så långt, att jag inte gav upp tidigare, men jag hade bestämt mig för att kämpa så länge han kämpade, men nu gav han upp och jag var tvungen att låta honom gå. Han har lämnat ett enormt tomrum efter sig och jag klarar inte ens av att gå in i stallet. Hans box är så stor och tom, han fattas hela tiden.

Vet inte hur jag ska överleva detta, det var min värsta mardröm och den har inträffat! Vi fick iaf ett otroligt starkt band till varandra den sista tiden då jag satt ute med honom kväll som natt både inne i boxen och ute i hagen, jag fanns vid hans sida hela tiden och jag lämnade honom aldrig! Jag tror det var det som fick han att kämpa in i det sista, han fick så otroligt mycket kärlek från mig som han bara kunde.

Vill bara säga till er andra; att ta hand om era hästar, uppskatta att de finns, låt dem göra fel, låt dem få busa av sig. Man inser inte vad man har förren man förlorat det. Jag fick lära mig att uppskatta på sista tiden. Att bara se sin häst äta, dricka, kissa och bajsa var enligt mig guld värt. Tänk på det, man ska aldrig ta livet för givet!

Vila i frid min älskade Jippan! Du kommer alltid att finnas med mig, vart du än är och vad du än gör så hoppas jag att du mår bra och inte längre lider. Jag hoppas vi en dag ses igen! :love: