Ursäkta fruktansvärt dålig uppdatering. Jag har helt enkelt inte orkat pga allt som hänt nu den senaste tiden...

Antibiotikan eller aspirinet gav ingen som helst verkan på Jippan och förra fredagen ringde jag upp till kliniken och sa att han måste få någon typ av smärtstillande tills provsvaren kommit. Min veterinär skrev då ut Metacam till honom vilket han svarade ganska bra på. Under förra helgen var han ganska mycket bättre och hans knöl/lymfkörtel hade gått ner och var inte alls lika svullen.

I måndags kväll ringer pappa till mig och säger att Jippan är kraftigt försämrad och kan knappt gå utan att ramla ihop. Satte mig i bilen fort som satan och åkte till honom.
Mycket riktigt så står Jippan och kan inte ta ett steg. Försökte få han att vända sig om men han bara skrek. Dessutom hade han så ont att han flåsade som en dåre, det var hemskt! Då bestämde jag mig för att nu har det gått för långt, sådanhär vill jag inte se honom. Det var som en kniv i hjärtat på mig och jag bara satte mig ner och skrek.

Bestämde mig för att ringa ut veterinären och avliva honom på plats. Jag själv klarade inte av att ringa så pappa försökte få tag på jourhavande veterinär i distriktet, men det var upptaget. Fick sådan panik att jag ringde på jouren till kliniken och de sa att jag fick komma in på en gång. Det värsta var att jag vägrade utsätta Jippan för en sista transport till kliniken när han hade så ont att han inte kunde röra sig. Det hade inte varit ett värdigt slut för honom.

Han på kliniken ringde upp "min" veterinär och tyckte att jag skulle ge han en dos metacam. Det behövdes dock inte, för Jippan hade inte längre ont och han hade slutat flåsa så vi bestämde att jag skulle köra in honom på tisdag morgon(dagen efter).

Väl inne på kliniken är han fruktansvärt stel och går helt vingligt. Han pep och skrek så fort de försökte ta på hans knöl. Vi fick skriva in honom och jag krävde att han skulle få någon typ av smärtstillande, vilket de lovade mig! Jag vägrade gå och veta att han skulle ha ont en hel dag inne på kliniken. Men det visade sig sen att han inte hade fått något smärtsillande (jag blev rasande kan jag säga). Anledningen till detta var att de skulle kunna lokalisera hans smärta mer.

På eftermiddagen ringer en annan veterinär upp (kan säga att det är 4 veterinärer som undersökt Jippan utan att kunna säga vad felet är). Provsvaren på biopsin från knölen hade kommit och visade lite tecken på inflammation. Men inte mer än så. Jag sa då till denna veterinär att om de inte hittar något under dagen så vill jag inte att han plågas mer utan de får helt enkelt ta bort honom.

Dagen efter ringer min vanliga veterinär upp mig och låter alldeles konstig. Hon berättar då att läget är oförändrat och att de nu har väldigt starka misstankar om att han har cancer i lungorna (de har alltså skitit fullständigt i hans knöl och enbart fokuserat på lungorna). Hon frågade om jag ville ta bort honom och sedan skicka honom på obduktion eller så kunde de göra ett sista test för att verkligen konstatera att det var cancer, genom att ta ett prov på vätskan kring hans lungor. Kan säga att jag bröt ihop totalt på jobbet och fick åka hem.

Hon menade på att det var ett dyrt prov osv.. Det kanske låter hemskt, men Jippan har plågats med diverse biopsier, prover, röntgen mm att jag kände att det var lika bra att ge honom en sista chans och då veta att det verkligen inte finns något mer att göra.

Igårkväll fick vi hämta hem honom, kändes fruktansvärt hemskt då provsvaren skulle komma redan idag. Eftersom de hade så stark misstanke om cancer så kändes det på något sätt fel att ta hem honom. När han kom hem blev han dessutom superglad och blev helt skogstokig och kelsjuk.

Idag har jag suttit i ren panik och stirrat in i väggen och väntat på att pappa ska ringa upp om provsvaren. Tack och lov var det inte cancer han hade. Nu har de tagit prover på både vätska, biopsi i lungan, blodprover mm. så nu kan man förhoppningsvis utesluta lungcancer.

Nu ska han äta kortison under en 3 veckors period för att se om han bättrar sig. Det är ju som sagt den där knölen som ställer till det för honom. Tycker faktiskt han svarat ganska bra på kortisonet hittills, men vi får se hur det går. Nu ska jag ha kontakt med min veterinär minst 1 gång i veckan för uppdatering. Alla på kliniken är väldigt angelägna om att veta hur han mår (han är ju trots allt stamkund där). Veterinärerna har som sagt ingen aning om vad som är felet på honom och har inte kunnat ställa en diagnos, prognosen är väldigt avvaktande vad gäller Jippan. Vad som helst kan hända, men nu hoppas jag på kortisonet som ett sista halmstrå.