Tog några få bilder på hästarna i helgen. Här kommer dem.

Jippan har varit märkbart bättre ett par dagar nu och jag har fått en liten gnistra hopp. Han står på alla fyra benen, utan att ställa fram sitt högerben. Knölen är fortfarande kvar och lika stor dock :( Vissa dagar är han stel och ganska halt, och andra dagar raskar han på som ingenting.

I helgen har han fått stå inne då jag tyckt att han blivit bättre när han stått still. Men igår kom en del av vätskeansamlingarna tillbaka på höger sida mellan frambenen :( Så idag fick han gå ut på bete. Finns inte så mycket jag kan göra mer än att hoppas på det bästa. Börjar bli lite orolig när halva tiden med kortison har gått och han är inte ens i närheten av helt bra.

Det som frustrerar mig mest är att ingen vet exakt vad den där knölen är för något. Det gör det också svårt att både behandla och vilken rehabilitering han skall ha. Hans ådror syns fortfarande väldigt tydligt och hans blodådror runt strupen är fortfarande väldigt stasiga till och från. Tycker ju att kortisonet borde ta bort inflammationen i knölen nu, eftersom den är varm och pulserar så tyder det ju på en inflammation. Suck!

Ursäkta fruktansvärt dålig uppdatering. Jag har helt enkelt inte orkat pga allt som hänt nu den senaste tiden...

Antibiotikan eller aspirinet gav ingen som helst verkan på Jippan och förra fredagen ringde jag upp till kliniken och sa att han måste få någon typ av smärtstillande tills provsvaren kommit. Min veterinär skrev då ut Metacam till honom vilket han svarade ganska bra på. Under förra helgen var han ganska mycket bättre och hans knöl/lymfkörtel hade gått ner och var inte alls lika svullen.

I måndags kväll ringer pappa till mig och säger att Jippan är kraftigt försämrad och kan knappt gå utan att ramla ihop. Satte mig i bilen fort som satan och åkte till honom.
Mycket riktigt så står Jippan och kan inte ta ett steg. Försökte få han att vända sig om men han bara skrek. Dessutom hade han så ont att han flåsade som en dåre, det var hemskt! Då bestämde jag mig för att nu har det gått för långt, sådanhär vill jag inte se honom. Det var som en kniv i hjärtat på mig och jag bara satte mig ner och skrek.

Bestämde mig för att ringa ut veterinären och avliva honom på plats. Jag själv klarade inte av att ringa så pappa försökte få tag på jourhavande veterinär i distriktet, men det var upptaget. Fick sådan panik att jag ringde på jouren till kliniken och de sa att jag fick komma in på en gång. Det värsta var att jag vägrade utsätta Jippan för en sista transport till kliniken när han hade så ont att han inte kunde röra sig. Det hade inte varit ett värdigt slut för honom.

Han på kliniken ringde upp "min" veterinär och tyckte att jag skulle ge han en dos metacam. Det behövdes dock inte, för Jippan hade inte längre ont och han hade slutat flåsa så vi bestämde att jag skulle köra in honom på tisdag morgon(dagen efter).

Väl inne på kliniken är han fruktansvärt stel och går helt vingligt. Han pep och skrek så fort de försökte ta på hans knöl. Vi fick skriva in honom och jag krävde att han skulle få någon typ av smärtstillande, vilket de lovade mig! Jag vägrade gå och veta att han skulle ha ont en hel dag inne på kliniken. Men det visade sig sen att han inte hade fått något smärtsillande (jag blev rasande kan jag säga). Anledningen till detta var att de skulle kunna lokalisera hans smärta mer.

På eftermiddagen ringer en annan veterinär upp (kan säga att det är 4 veterinärer som undersökt Jippan utan att kunna säga vad felet är). Provsvaren på biopsin från knölen hade kommit och visade lite tecken på inflammation. Men inte mer än så. Jag sa då till denna veterinär att om de inte hittar något under dagen så vill jag inte att han plågas mer utan de får helt enkelt ta bort honom.

Dagen efter ringer min vanliga veterinär upp mig och låter alldeles konstig. Hon berättar då att läget är oförändrat och att de nu har väldigt starka misstankar om att han har cancer i lungorna (de har alltså skitit fullständigt i hans knöl och enbart fokuserat på lungorna). Hon frågade om jag ville ta bort honom och sedan skicka honom på obduktion eller så kunde de göra ett sista test för att verkligen konstatera att det var cancer, genom att ta ett prov på vätskan kring hans lungor. Kan säga att jag bröt ihop totalt på jobbet och fick åka hem.

Hon menade på att det var ett dyrt prov osv.. Det kanske låter hemskt, men Jippan har plågats med diverse biopsier, prover, röntgen mm att jag kände att det var lika bra att ge honom en sista chans och då veta att det verkligen inte finns något mer att göra.

Igårkväll fick vi hämta hem honom, kändes fruktansvärt hemskt då provsvaren skulle komma redan idag. Eftersom de hade så stark misstanke om cancer så kändes det på något sätt fel att ta hem honom. När han kom hem blev han dessutom superglad och blev helt skogstokig och kelsjuk.

Idag har jag suttit i ren panik och stirrat in i väggen och väntat på att pappa ska ringa upp om provsvaren. Tack och lov var det inte cancer han hade. Nu har de tagit prover på både vätska, biopsi i lungan, blodprover mm. så nu kan man förhoppningsvis utesluta lungcancer.

Nu ska han äta kortison under en 3 veckors period för att se om han bättrar sig. Det är ju som sagt den där knölen som ställer till det för honom. Tycker faktiskt han svarat ganska bra på kortisonet hittills, men vi får se hur det går. Nu ska jag ha kontakt med min veterinär minst 1 gång i veckan för uppdatering. Alla på kliniken är väldigt angelägna om att veta hur han mår (han är ju trots allt stamkund där). Veterinärerna har som sagt ingen aning om vad som är felet på honom och har inte kunnat ställa en diagnos, prognosen är väldigt avvaktande vad gäller Jippan. Vad som helst kan hända, men nu hoppas jag på kortisonet som ett sista halmstrå.

Förra helgen fick Jippan feber :( På måndagen var han feberfri och ganska så pigg. Han har inte direkt svarat något vidare på antibiotikan han fått hittills men han är ganska så pigg ändå...

Han har fortfarande kvar den hårda och otäcka knölen på bogen, som han dessutom har fruktansvärt ont i. Han står och lyfter upp höger framben och skrapar med det hela tiden. Han har jättesvårt att lägga tyngd på det. Han rör sig ogärna och när han väl gör det kan han ställa sig och tok skaka i hela kroppen. Han har nerv-/muskelryckningar från bogen ända upp till halsen på höger sida och jag tror att både ryckningarna och skakandet är för att han har ont, riktigt ont! :( Han får ändå smärtstillande och antiinflammatoriskt samt antibiotika, men ingenting verkar hjälpa.

Provsvaren från biopsin hade inte kommit idag. Ska ringa imorgon bitti igen och försöka få dem att få tag på proverna så snabbt som möjligt då han lider något fruktansvärt av den där knölen. Troligtvis är den en inflammerad lymfknuta, men den måste ju bort. Såhär kan han ju inte ha det.

Vätskeödemen går ner mer och mer för varje dag. Men han andas fortfarande ganska tungt, är iofs enbart när han andas ut han tar i ganska mycket och det liskom fräser och bubblar ur näsan på honom. Det rinner även en hel del klar vätska ur hans näsborrar.

Nu har han dessutom börjat dricka dålig igen. Han drack inte under hela gårdagen samt natten och morgonen idag. Jag lyckades få i han 5 liter melassvatten under dagen och någon liter nu på kvällen. Släppte honom även på bete efter att det regnat så han får i sig vätska därigenom. Är livrädd att hans mage ballat ur av medicinerna nu igen. Allt känns bara som en enda stor ond cirkel och jag har en dålig känsla i magen :(

Jag vill inte se han ha så ont, jag mår verkligen skitdåligt av att se honom lida. Samtidigt är han väldigt vaken och pigg för övrigt, men hans kropp är ju helt kass just nu och jag tycker så synd om honom. Vill ge han alla chanser i världen till att bli bra, men det får inte bli på hans lidande. Får se hur allt ter sig nu under den sista veckan som kommer, börjar inte medicinerna verka eller om han inte får något för sin enorma smärta han har nu så finns det nog inte så mycket att göra. Jag klarar inte av det längre.. Jag drömmer mardrömmar varje natt, har gråtit varenda dag i 2 månaders tid (och då menar jag att jag gråtit så mycket att jag fått sår under ögonen). Den sista veckan har jag spenderat 10 timmar om dagen med Jippan, och fråga mig inte vad jag gjort för jag har bara suttit vid hans sida varenda minut för att se alla hans små signaler till att må bra. Jag vill så gärna att han ska bli frisk, men hoppet försvinner mer och mer...

Främst ang bloggen. Har fortfarande kvar en header från i vintras, men jag har helt enkelt inte haft motivation, ork eller energi att pilla ihop en ny. Sen har jag inga nya och fina bilder jag kan använda mig av heller, och det lär ju dröja innan det kommer, OM det kommer :S

Så ni får helt enkelt stå ut tills vidare, försöker orka med att uppdatera så mycket jag bara kan ändå.

Har låtit Jippan stå inne nästan hela dagen, han ska egentligen stå på boxila 4-5 dagar men han mår inte bättre av att bara stå inne så han har faktiskt fått vara ute ett par timmar i sjukhagen. Tempade honom igen nu i eftermiddag och han hade igen temp :) Han var jättepigg och glad och försökte kasta sig ut genom boxen. Lever, det gör han minsann min lilla prins, även om det inte är så mycket mer än så. Brydde mig inte om att gå ut med honom heller, vill inte riskera att driva upp tempen igen även fast han skulle behöva röra på sig så han får igång cirkulationen :S

Jag hoppas av hela mitt hjärta att antibiotika kuren gör susen på honom och att han blir frisk. Då har vi ju bara ett bekymmer kvar och det är hans öga :( Usch.. Vill inte tänka så långt, även om jag måste. Känner mig ibland som världens hemskaste människa som håller på att "plåga" honom när han inte mår bra. Om han bara kunde förstå att jag vill honom väl. Andra kanske hade tagit bort honom för längesen, men jag vill verkligen inte det. Samtidigt som man inte får vara egoistisk. Jag kommer ge han lite tid och se, det är bara tiden som kan utvisa nu...

Var ute en superkort promenad med Jippan igår. Hann komma 100 meter sen stannade han och började skaka i hela kroppen så vi fick gå hem. Inne i stallet stod han och skakade så bakhovarna klapprade mot golvet :( På ca 3 minuter var skakningarna borta.

Tempade honom (som jag ska göra varje dag) och det visade sig att han hade temp, 38,7 grader :( Antibiotikan har väl inte börjat verka än, brukar ju ta allt från 2-4 dagar oftast så vi får se vad som händer.

Även idag på morgonen hade han 38,7 grader i temp. Vi plockade även bort alla stygn, vilket säkert känns jätteskönt för honom. Han har väldiga besvär med sina/sitt framben. Den där lymfknutan måste verkligen göra superont :(

:love:


Här ser man att han skjuter fram sitt sjuka ben, såhär står han alltid nuförtiden


Hans vätskeödem under buken, som gått ner ganska mycket.


Efter biopsin, stygnen och kompressen är nu borta.


Finast!


:love: