Vill börja med att tacka alla mina underbara läsare för allt stöd jag fått genom den svåra tiden jag och Jippan hade. Även fast jag inte orkat vara aktiv och svara på alla kommentarer osv, så är det verkligen uppskattat!

Jag saknar honom så sjukt mycket, det gör ont i hela mig. Jag kan liksom inte få in att jag aldrig mer kommer att få se honom :'( Min älskade, bästa, underbara häst! Jag bryter fortfarande ihop några gånger i veckan och kan bara sitta och gråta, jag kan inte se kort på honom ännu, då bryter jag ihop totalt :( Det kommer att kännas bättre ju längre tiden går, det vet jag, men det stora såret som är inom mig kommer aldrig att läka, det gör så himla ont!

Den absolut bästa vän jag någonsin haft <3

( och där bröt jag ihop..igen!)



Jag har iaf startat en ny blogg då jag köpt hem ett lettiskt halvblod, ni kan läsa om han/oss på http://nobleride.blogg.se. Kändes väl lite tidigt att skaffa en ny häst så snart, men jag var på ett sätt tvungen eftersom Cindy gick helt själv, sen behöver jag komma igång och rida igen för att må bra. Jag har trots allt inte ridit med någon ordning sen januari :(

Eftersom jag vill bevara den här bloggen så som den är, med alla fina minnen med Jippan, så kommer jag inte längre vara aktiv här, så följ mig gärna på min nya blogg!

Tack ännu en gång, ni är underbara! <3

Jag vet inte om jag orkar förklara, men jag gör ett försök innan jag bryter ihop igen :'(

Jippan svarade ju bra på kortisonet han fick, men det varade inte länge innan han blev kraftigt försämrad igen med en massa ödem i bringan och under buken. Tog ut distriktsveterinären som ställde diagnosen Morbus Maculosus (purpura hemorrhagica, Anasarka). Han sa att han kunde bli helt återställd med rent penicillin. Så jag sprutade honom i halsmuskeln varje dag i en vecka utan resultat, han blev bara sämre och sämre och hans andning blev så dålig att det väsnades när han andades.

Hans vätskeödem fortsatte att öka och jag bara väntade på att medicinen skulle verka, men det gjorde den aldrig. Bestämde mig för att ta honom till en annan klinik, men när vi kom fram var Jippan så dålig att han fick syrebrist och höll på att ramla ihop. Han åkte in på ultraljud där det konstaterades att hans lungor var fyllda med vatten. Han hade ingen infektion/inflammation eller blödning i kroppen och veterinären hade starka misstankar om lymfom som spridit sig i lymfbanorna. Det fanns inget att göra! Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv när jag fick gå in till min allra bästa vän och ta farväl, så som jag kämpat för att få honom frisk! Men han gav upp, jag fick knappt någon kontakt med honom på kliniken, han var så dålig. Jag fick lämna honom där och ta farväl. Fy fan, jag tappade andan och höll på att svimma :'(

Han skulle fylla 13 år två dagar efter att han fått vandra vidare, han lämnade mig på tok för tidigt! Det känns som om jag ska dö, han var mitt allt! Och nu är han borta för alltid! :'( Har gjort en minnesplats för honom i hagen, under en björk, bakom en enbuske där han jämt stod för att vila. Har lagt massa blommor, rosor, stenhjärtan och tänt ljus.

Har fått sjuksriva mig från jobbet då jag varken kan äta, dricka eller sova. Jag är rädd för att somna för jag bara drömmer drömmar om min älskade Jippan. Att han är frisk, att han lever, att jag räddar honom från den där hemska dagen osv.. Sen har jag världens ångest över att jag lät det gå så långt, att jag inte gav upp tidigare, men jag hade bestämt mig för att kämpa så länge han kämpade, men nu gav han upp och jag var tvungen att låta honom gå. Han har lämnat ett enormt tomrum efter sig och jag klarar inte ens av att gå in i stallet. Hans box är så stor och tom, han fattas hela tiden.

Vet inte hur jag ska överleva detta, det var min värsta mardröm och den har inträffat! Vi fick iaf ett otroligt starkt band till varandra den sista tiden då jag satt ute med honom kväll som natt både inne i boxen och ute i hagen, jag fanns vid hans sida hela tiden och jag lämnade honom aldrig! Jag tror det var det som fick han att kämpa in i det sista, han fick så otroligt mycket kärlek från mig som han bara kunde.

Vill bara säga till er andra; att ta hand om era hästar, uppskatta att de finns, låt dem göra fel, låt dem få busa av sig. Man inser inte vad man har förren man förlorat det. Jag fick lära mig att uppskatta på sista tiden. Att bara se sin häst äta, dricka, kissa och bajsa var enligt mig guld värt. Tänk på det, man ska aldrig ta livet för givet!

Vila i frid min älskade Jippan! Du kommer alltid att finnas med mig, vart du än är och vad du än gör så hoppas jag att du mår bra och inte längre lider. Jag hoppas vi en dag ses igen! :love:

Tog några få bilder på hästarna i helgen. Här kommer dem.

Jippan har varit märkbart bättre ett par dagar nu och jag har fått en liten gnistra hopp. Han står på alla fyra benen, utan att ställa fram sitt högerben. Knölen är fortfarande kvar och lika stor dock :( Vissa dagar är han stel och ganska halt, och andra dagar raskar han på som ingenting.

I helgen har han fått stå inne då jag tyckt att han blivit bättre när han stått still. Men igår kom en del av vätskeansamlingarna tillbaka på höger sida mellan frambenen :( Så idag fick han gå ut på bete. Finns inte så mycket jag kan göra mer än att hoppas på det bästa. Börjar bli lite orolig när halva tiden med kortison har gått och han är inte ens i närheten av helt bra.

Det som frustrerar mig mest är att ingen vet exakt vad den där knölen är för något. Det gör det också svårt att både behandla och vilken rehabilitering han skall ha. Hans ådror syns fortfarande väldigt tydligt och hans blodådror runt strupen är fortfarande väldigt stasiga till och från. Tycker ju att kortisonet borde ta bort inflammationen i knölen nu, eftersom den är varm och pulserar så tyder det ju på en inflammation. Suck!

Ursäkta fruktansvärt dålig uppdatering. Jag har helt enkelt inte orkat pga allt som hänt nu den senaste tiden...

Antibiotikan eller aspirinet gav ingen som helst verkan på Jippan och förra fredagen ringde jag upp till kliniken och sa att han måste få någon typ av smärtstillande tills provsvaren kommit. Min veterinär skrev då ut Metacam till honom vilket han svarade ganska bra på. Under förra helgen var han ganska mycket bättre och hans knöl/lymfkörtel hade gått ner och var inte alls lika svullen.

I måndags kväll ringer pappa till mig och säger att Jippan är kraftigt försämrad och kan knappt gå utan att ramla ihop. Satte mig i bilen fort som satan och åkte till honom.
Mycket riktigt så står Jippan och kan inte ta ett steg. Försökte få han att vända sig om men han bara skrek. Dessutom hade han så ont att han flåsade som en dåre, det var hemskt! Då bestämde jag mig för att nu har det gått för långt, sådanhär vill jag inte se honom. Det var som en kniv i hjärtat på mig och jag bara satte mig ner och skrek.

Bestämde mig för att ringa ut veterinären och avliva honom på plats. Jag själv klarade inte av att ringa så pappa försökte få tag på jourhavande veterinär i distriktet, men det var upptaget. Fick sådan panik att jag ringde på jouren till kliniken och de sa att jag fick komma in på en gång. Det värsta var att jag vägrade utsätta Jippan för en sista transport till kliniken när han hade så ont att han inte kunde röra sig. Det hade inte varit ett värdigt slut för honom.

Han på kliniken ringde upp "min" veterinär och tyckte att jag skulle ge han en dos metacam. Det behövdes dock inte, för Jippan hade inte längre ont och han hade slutat flåsa så vi bestämde att jag skulle köra in honom på tisdag morgon(dagen efter).

Väl inne på kliniken är han fruktansvärt stel och går helt vingligt. Han pep och skrek så fort de försökte ta på hans knöl. Vi fick skriva in honom och jag krävde att han skulle få någon typ av smärtstillande, vilket de lovade mig! Jag vägrade gå och veta att han skulle ha ont en hel dag inne på kliniken. Men det visade sig sen att han inte hade fått något smärtsillande (jag blev rasande kan jag säga). Anledningen till detta var att de skulle kunna lokalisera hans smärta mer.

På eftermiddagen ringer en annan veterinär upp (kan säga att det är 4 veterinärer som undersökt Jippan utan att kunna säga vad felet är). Provsvaren på biopsin från knölen hade kommit och visade lite tecken på inflammation. Men inte mer än så. Jag sa då till denna veterinär att om de inte hittar något under dagen så vill jag inte att han plågas mer utan de får helt enkelt ta bort honom.

Dagen efter ringer min vanliga veterinär upp mig och låter alldeles konstig. Hon berättar då att läget är oförändrat och att de nu har väldigt starka misstankar om att han har cancer i lungorna (de har alltså skitit fullständigt i hans knöl och enbart fokuserat på lungorna). Hon frågade om jag ville ta bort honom och sedan skicka honom på obduktion eller så kunde de göra ett sista test för att verkligen konstatera att det var cancer, genom att ta ett prov på vätskan kring hans lungor. Kan säga att jag bröt ihop totalt på jobbet och fick åka hem.

Hon menade på att det var ett dyrt prov osv.. Det kanske låter hemskt, men Jippan har plågats med diverse biopsier, prover, röntgen mm att jag kände att det var lika bra att ge honom en sista chans och då veta att det verkligen inte finns något mer att göra.

Igårkväll fick vi hämta hem honom, kändes fruktansvärt hemskt då provsvaren skulle komma redan idag. Eftersom de hade så stark misstanke om cancer så kändes det på något sätt fel att ta hem honom. När han kom hem blev han dessutom superglad och blev helt skogstokig och kelsjuk.

Idag har jag suttit i ren panik och stirrat in i väggen och väntat på att pappa ska ringa upp om provsvaren. Tack och lov var det inte cancer han hade. Nu har de tagit prover på både vätska, biopsi i lungan, blodprover mm. så nu kan man förhoppningsvis utesluta lungcancer.

Nu ska han äta kortison under en 3 veckors period för att se om han bättrar sig. Det är ju som sagt den där knölen som ställer till det för honom. Tycker faktiskt han svarat ganska bra på kortisonet hittills, men vi får se hur det går. Nu ska jag ha kontakt med min veterinär minst 1 gång i veckan för uppdatering. Alla på kliniken är väldigt angelägna om att veta hur han mår (han är ju trots allt stamkund där). Veterinärerna har som sagt ingen aning om vad som är felet på honom och har inte kunnat ställa en diagnos, prognosen är väldigt avvaktande vad gäller Jippan. Vad som helst kan hända, men nu hoppas jag på kortisonet som ett sista halmstrå.

Förra helgen fick Jippan feber :( På måndagen var han feberfri och ganska så pigg. Han har inte direkt svarat något vidare på antibiotikan han fått hittills men han är ganska så pigg ändå...

Han har fortfarande kvar den hårda och otäcka knölen på bogen, som han dessutom har fruktansvärt ont i. Han står och lyfter upp höger framben och skrapar med det hela tiden. Han har jättesvårt att lägga tyngd på det. Han rör sig ogärna och när han väl gör det kan han ställa sig och tok skaka i hela kroppen. Han har nerv-/muskelryckningar från bogen ända upp till halsen på höger sida och jag tror att både ryckningarna och skakandet är för att han har ont, riktigt ont! :( Han får ändå smärtstillande och antiinflammatoriskt samt antibiotika, men ingenting verkar hjälpa.

Provsvaren från biopsin hade inte kommit idag. Ska ringa imorgon bitti igen och försöka få dem att få tag på proverna så snabbt som möjligt då han lider något fruktansvärt av den där knölen. Troligtvis är den en inflammerad lymfknuta, men den måste ju bort. Såhär kan han ju inte ha det.

Vätskeödemen går ner mer och mer för varje dag. Men han andas fortfarande ganska tungt, är iofs enbart när han andas ut han tar i ganska mycket och det liskom fräser och bubblar ur näsan på honom. Det rinner även en hel del klar vätska ur hans näsborrar.

Nu har han dessutom börjat dricka dålig igen. Han drack inte under hela gårdagen samt natten och morgonen idag. Jag lyckades få i han 5 liter melassvatten under dagen och någon liter nu på kvällen. Släppte honom även på bete efter att det regnat så han får i sig vätska därigenom. Är livrädd att hans mage ballat ur av medicinerna nu igen. Allt känns bara som en enda stor ond cirkel och jag har en dålig känsla i magen :(

Jag vill inte se han ha så ont, jag mår verkligen skitdåligt av att se honom lida. Samtidigt är han väldigt vaken och pigg för övrigt, men hans kropp är ju helt kass just nu och jag tycker så synd om honom. Vill ge han alla chanser i världen till att bli bra, men det får inte bli på hans lidande. Får se hur allt ter sig nu under den sista veckan som kommer, börjar inte medicinerna verka eller om han inte får något för sin enorma smärta han har nu så finns det nog inte så mycket att göra. Jag klarar inte av det längre.. Jag drömmer mardrömmar varje natt, har gråtit varenda dag i 2 månaders tid (och då menar jag att jag gråtit så mycket att jag fått sår under ögonen). Den sista veckan har jag spenderat 10 timmar om dagen med Jippan, och fråga mig inte vad jag gjort för jag har bara suttit vid hans sida varenda minut för att se alla hans små signaler till att må bra. Jag vill så gärna att han ska bli frisk, men hoppet försvinner mer och mer...

Främst ang bloggen. Har fortfarande kvar en header från i vintras, men jag har helt enkelt inte haft motivation, ork eller energi att pilla ihop en ny. Sen har jag inga nya och fina bilder jag kan använda mig av heller, och det lär ju dröja innan det kommer, OM det kommer :S

Så ni får helt enkelt stå ut tills vidare, försöker orka med att uppdatera så mycket jag bara kan ändå.

Har låtit Jippan stå inne nästan hela dagen, han ska egentligen stå på boxila 4-5 dagar men han mår inte bättre av att bara stå inne så han har faktiskt fått vara ute ett par timmar i sjukhagen. Tempade honom igen nu i eftermiddag och han hade igen temp :) Han var jättepigg och glad och försökte kasta sig ut genom boxen. Lever, det gör han minsann min lilla prins, även om det inte är så mycket mer än så. Brydde mig inte om att gå ut med honom heller, vill inte riskera att driva upp tempen igen även fast han skulle behöva röra på sig så han får igång cirkulationen :S

Jag hoppas av hela mitt hjärta att antibiotika kuren gör susen på honom och att han blir frisk. Då har vi ju bara ett bekymmer kvar och det är hans öga :( Usch.. Vill inte tänka så långt, även om jag måste. Känner mig ibland som världens hemskaste människa som håller på att "plåga" honom när han inte mår bra. Om han bara kunde förstå att jag vill honom väl. Andra kanske hade tagit bort honom för längesen, men jag vill verkligen inte det. Samtidigt som man inte får vara egoistisk. Jag kommer ge han lite tid och se, det är bara tiden som kan utvisa nu...

Var ute en superkort promenad med Jippan igår. Hann komma 100 meter sen stannade han och började skaka i hela kroppen så vi fick gå hem. Inne i stallet stod han och skakade så bakhovarna klapprade mot golvet :( På ca 3 minuter var skakningarna borta.

Tempade honom (som jag ska göra varje dag) och det visade sig att han hade temp, 38,7 grader :( Antibiotikan har väl inte börjat verka än, brukar ju ta allt från 2-4 dagar oftast så vi får se vad som händer.

Även idag på morgonen hade han 38,7 grader i temp. Vi plockade även bort alla stygn, vilket säkert känns jätteskönt för honom. Han har väldiga besvär med sina/sitt framben. Den där lymfknutan måste verkligen göra superont :(

:love:


Här ser man att han skjuter fram sitt sjuka ben, såhär står han alltid nuförtiden


Hans vätskeödem under buken, som gått ner ganska mycket.


Efter biopsin, stygnen och kompressen är nu borta.


Finast!


:love:

...är min älskade Jippan hemma. Fick hämta hem honom igår eftermiddag :) De har inte kunnat faställa någon klar diagnos, men de misstänker att Jippan fått en trombos (blodpropp) i ett kärl. Hans ödem mellan frambenen har nu gått ner i höger framben och han har 1 graders hälta. De har även tagit en biopsi på hans lymfknuta i bogen, och provsvaren kommer nästa vecka. Han började dock blöda kraftigt så de var tvungen att sy fast en kompress :( Ser jättehemskt ut.

Nu ska han få antibiotika, dubbel dos i 14 dagar sen blir det återbesök. Han ska även få blodförtunnande medicin. Igår när jag hämtade honom var han jättepigg (mot va han varit tidigare). Hans ögon gnistrade och han tog t.o.m några travsteg i hagen när han kom hem. Även idag är han pigg, lite hängig och besvärad av svullnaderna.

Han ska skrittas för hand 10 min 2 ggr/dag. Bad även att få utskrivet journaltexten som veterinären kom med igår. Blev lite full i skratt när det visade sig vara 19 sidor :O Alla analyser de gjort på honom stod med osv. Diagnosen i dagsläget står: Kronisk lymfangit.

Hans knöl är fortfarande kvar i ögat, och den har växt :( Så nu är det väl 99% risk att det är cancer. Går den inte bort av antibiotikan (om det är en inflammation) så får de kolla ögat vid återbesöket. Jag ber till gud att det inte är cancer, tyvärr ser det så ut. Men nu tar vi en sak i taget och hoppas på att antibiotika kuren gör susen!

Kanske kommer lite bilder på Jippan sen. Han ser dock förjävlig ut nu. Han har tappat alla muskler, tappat vikt, veterinären har klippt sönder honom, han har svullnader lite här och var osv.. Men han är den finaste som finns i mina ögon! :) Vi fortsätter att kämpa på!

Jippan står fortfarande kvar på kliniken. Idag kom svaren på lungbiopsin, vilket visade helt normalt. Min veterinär har nu lämnat över ärendet till en annan veterinär som vill utreda hans vätskeödem. De ville ta ännu fler prover osv. Väntar på att veterinären ska ringa upp nu så vi får prata lite om hur vi ska gå vidare.

Skönt ändå att det inte visade något allvarligt i lungorna, även om hans dimma är oförändrad. Imorgon kommer vi antagligen att hämta hem honom. Det känns inte som om de kommer någon vart och det är onödigt att han står över helgen på jour när de ändå inte vet vad de ska göra. Bättre att han får komma hem medan vi inväntar fortsatt utredning och provsvar.

Man börjar bli lite smått irriterad när de inte hittar problemet. Enligt alla provsvar är han frisk, men det är han ju inte. Jag har ju varit inne för samma symtom säkert 3-4 ggr utan att de ens har en chansning om vad det kan vara. Får se vad som händer. Idag hade han varit piggare och han hade normal puls och normal andningsfrekvens, så vi får se helt enkelt.

Tack för allt stöd och alla tumhållningar. Än har jag inte gett upp hoppet!

:love:

Igår fick jag köra in Jippan till kliniken igen då han samlat på sig ännu mer vätska. Min veterinär ville jag skulle komma så fort som möjligt med honom, så nu står han där :(

Det har börjat rinna massa klar vätska ur näsan på honom och min veterinär börjar nu misstänka virus. Han har kissat dåligt och dricker väldigt mycket vatten. Han har även fått röda prickar i underläppen :( jag fattar inte hur allt detta ska sluta egentligen?!

Värst av allt just nu är väl att jag maxat veterinärvården på försäkringen, så nu lär jag få ytterliggare en saftig räkning, men det är det såklart värt om de kommer på vad som är felet. Känns drygt att behöva lämna in honom varannan dag och veterinärerna står som frågetecken och vet inte vad det är för fel på honom :( Provsvaren hade inte kommit igår, så jag hoppas de kommer idag. Min veterinär skulle ringa upp mig under förmiddagen, så vi får väl se om det finns något att göra och om de kan misstänka vad det är för fel.

Jippan är sämre :( Hans vätskeansamlingar på bogen och under buken växer för varje dag. Idag var han sprängfylld mellan frambenen och det ser ut som två halva fotbollar, han kan knappt röra sig längre :( Han är fortfarande slö, vinglig och har ansträngd andning och han står bara och hänger... Jag får panik, jag klarar verkligen inte av att se honom såhär längre, han lider verkligen och han har tappat livsglädjen totalt! Vad är det som händer?! :'(

Idag är Jippan ännu sämre än tidigare. Han står enbart och hänger och vägrar nästan att röra sig. De få steg han tar är väldigt vingliga och han är som spaghetti i kroppen. Blev ordinerad 20 min skritt för hand dagligen, men han höll på att ramla ihop efter bara fem minuter så jag fick gå hem igen.

Han blev jätteandfådd och frustade en massa samtidigt som det rinner en massa genomskinligt snor ur näsan på han som skummar sig. Han är väldigt besvärad över knölen han har mitt på bogen samt all vätska han har mellan frambenen och under buken också..

Har avmaskat honom idag då han hade 450 EPG på maskprovet sen har jag bara myst med honom och gett han en massa äpplen och godis. Han lägger huvudet på min axel och smågnäggar samtidigt som han blundar och nästan somnnar. Han försöker tala om för mig vad som är fel och han inte mår bra och jag känner mig helt hjälplös. Varje gång jag kommer ut till honom tar han upp höger framben i luften och sträcker fram det till mig, han visar att han har ont (från knölen som sitter på höger sida om strupen), men jag kan inget göra :(

Usch.. Fy fan vad allt känns mörkt och hemskt!

Veterinären ringde upp mig igår eftermiddag och förklarade vad dem gjort med Jippan under dagen. Alla prover som tagits osv. De har nu konstaterat att det inte är allergi han lider av, vilket jag nästan hoppats på. Nu är proverna ivägskickade och jag är livrädd att det är lungcancer! :'(

Igår var syresättningen i blodet helt normalt, men lungröntgen var oförändrad sen i fredags. Han har inget slem i luftvägarna osv. Allt är i stort sett normalt förutom den vita "dimman" i lungorna.

Jag är verkligen helt knäckt, jag vill inte vara med längre nu! :( Nu väntar jag på att kliniken ska ringa och säga att jag får hämta hem honom. Det värsta av allt är att jag ska behöva gå och vänta på provsvaren i flera dagar och inte veta om jag får behålla honom vid livet eller inte. Usch... Vill bara gräva ner mig och vakna upp vid ett annat tillfälle!

Var uppe vid 6 imorse och åkte iväg med Jippan  till kliniken strax före kl 7. Gjorde verkligen ont i mig att lämna honom där, han blir så himla ledsen :( Stod en stund med honom i boxen och bara myste och skämde bort honom med morötter. Nu hoppas jag att det går vägen idag och inget hemskt inträffar. Det är ju alltid en liten risk med att gå ner i lungorna och göra en biopsi =/

Jag vet iaf att han är i goda händer och jag hoppas jag får reda på vad det är med honom. Han har ju fortfarande en massa vätska i bringan och under buken samt en stor, ganska hård och varm knöl över bogen som han ömmar fruktansvärt mycket i. Känns som om det är muskeln så vi får se om de gör ett ultraljud på honom eller kan komma på vad det kan vara. Självklart har jag ställt in ET som skulle komma denna veckan, det är verkligen inte läge just nu.

Vill bara säga tack till alla underbara ni för att ni stöttar mig, det betyder otroligt mycket, verkligen! Även om jag inte svarar på alla kommentarer osv så är det helt enkelt för att jag inte mår så bra just nu, men bara så ni vet så betyder det massor! :love:

Uppdaterar senare när veterinären har ringt. Nu ska jag iväg till jobbet!

Den bästa!